När föreningen tog initiativ, då blev det resultat Skolan, kyrkan, spårvägen och brandsprutan. Det är bara några få exempel på det som Mälarhöjdsföreningen, fast då med annat namn, tog initiativ till under förre seklets första år. Bo G Hall, författare till Mälarhöjdsboken "Mälarhöjden med omnejd", ger i denna artikel en bild av vår hundraårsjubilerande förenings första årtionden. Artikeln är tidigare publicerad i föreningens årsbok 2001 med anledning av 100-årsjubiléet.
När det som vi idag kallar Mälarhöjden började få en mera definitiv form under 1900-talets första decennier spelade villaägareföreningen - dess namn har skiftat under åren - en verkligt central roll. Ja, dess mycket stora betydelse är numera nästan svår att förstå. Men vid denna tid gällde alltjämt att om någonting alls skulle bli gjort fick man gå samman lokalt och själv lösa frågan. Mycket av det som vi idag ser som statens eller kommunens - i dessa yttersta tider kommundelsnämndens - ansvar sköttes då av den enskilde. I själva verket var ju detta det gamla bondesamhällets naturliga sätt att lösa problem.
En skildring av föreningens första kvartssekel måste rimligen börja med en översiktlig redovisning av den mänskliga närvaron utmed den sydvästra mälarstranden. Den tidigaste fasta bebyggelsen i området utgjorde några torp som vi vet fanns redan på medeltiden - t ex Hägersten och Sätra. Åtminstone från och med 1600-talet fanns det vidare enklare krogar och näringsställen för de sjöfarande - bl a i vad vi numera kallar Fader Höks krog på halvön Klubben. Dessa växte efterhand till i antal vilket naturligtvis speglar den livliga trafiken på Mälaren - helt enkelt dåtidens motsvarighet till nutida bil, tåg och flyg - som inte minst ägde rum på vintertida isar.
Kring 1750 tillkom sålunda både Värdshuset Klubben och krogen Pettersberg. Och inåt land omvandlades flera av de gamla torpen till herrgårdar med jordbruk och boskapsskötsel - detta var fallet vid Hägersten, Jakobsberg och Sätra. Tack vare Carl Michael Bellman har vi flera skildringar, både i Fredmans Epistlar och i Fredmans Sånger, av hur trakten tedde sig vid denna tid. Hans syster och svåger ägde nämligen hägerstensgodset, som vid denna tid sträckte sig ända från sundet vid Liljeholmen fram till gränsen mot det nutida Bredäng.
Bild - Gamla krogen Pettersberg under något av 1900-talets första år.
Rena landsbygden
Men alltjämt var detta rena landsbygden och beläget långt bortom huvudstadens hank och stör. Visserligen hade man redan på 1670-talet övergivit den s k Göta landsväg som Stockholms främsta infart söderifrån till förmån för en ny vägdragning inte så långt från dagens E4. Ändå var vårt område länge mycket glest befolkat. Vad som kom att ändra på detta - åtminstone längs sjösidan - var tillkomsten av fartyg som drevs med ånga. De första experimenten med ångbåtar i Sverige hade gjorts redan 1817. Mycket snabbt växte en flotta av gods- och passagerarförande ångare fram på Mälaren. De första decennierna rörde det sig om stora, klumpiga hjulångare men i mitten av århundradet började dessa ersättas av propellerdrivna mindre ångslupar, som kunde anlöpa även mycket små bryggor.
Detta var förutsättningen - och gav helt enkelt startskottet - för en helt ny utveckling i vårt område. Vid sidan av innevånarna på herrgårdarna och sjökrogarna började nämligen välbärgade huvudstadsbor att slå sig ner här under årets ljusaste månader. Inledningsvis hyrde de kanske in sig i på någon av gårdarna - t ex Johannisdal eller Slätten - i ett lokalt torp eller en herrgårdslänga. Men ganska snart började de bygga egna sommarhus. Nere vid Klubben uppfördes en hel rad - alltjämt kvarstående trähus - bl a Tornvillan 1869. Och Gunnarsberg tvärs över denna lilla viken i nordost lär vara tio år äldre.
Längre i sydväst; bortom krogen Pettersberg - som nu sjöng på sista versen; liksom de andra näringsställena utkonkurrerad av matsalsförsedda mälarångare - lät Fredrika och Carl Limnell 1867 uppföra den storartade träskapelsen Lyran. 1880 köpte Gustaf och Anna Retzius hela Klubbenområdet och skapade sig sommarnöjet - man kallade det nog snarare lantställe - Sagatun på höjden ovanför halvön. Både Limnells och Retzius tillhörde det dåtida samhällets toppar; Karl var byråchef i den nyskapade Järnvägsstyrelsen och Gustaf medicine professor och medlem av De Aderton. Både på Lyran och Sagatun ägnade man sig åt ett intensivt umgängesliv; ofta i form av s k musikaliska och litterära salonger, där dåtida kulturella högdjur medverkade; t ex Carl Snoilsky, Gunnar Wennerberg, Christina Nilsson, Henrik Ibsen eller Viktor Rydberg. Ja, själve Oscar II behagade besöka Lyran inte mindre än två gånger?
Bild - Boktryckare Wilhelmssons Villa Edsberg låg överst vid vad som idag är Tenngjutargränd.
Med ångbåtarna kom sommargästerna
Under de närmaste årtiondena tillkom så en rad sommarbostäder; framför allt i slänten ner mot Mälaren. En av de första – lägenheten avstyckades redan 1880 – bar namnet Fridhem, vilket blev vägledande när Postverket fastställde en officiell adress för området: Fridhems Villastad. I likhet med Lyran, Sagatun och bebyggelsen på Klubbenhalvön finns många av dessa tidiga sommarhus ännu kvar och bidrar påtagligt till det nutida Mälarhöjdens särprägel – och charm! Och bland deras ägare deltog flera mycket aktivt vid villaägareföreningens tillkomst.
Bild - Långt fram på 1920-talet såg stora vägen söderut från Hägerstens gård ut så här. Numera är den reducerad till promenad- och cykelstråk.
Många skildringar finns bevarade från det sommargästliv som levdes här ute under decennierna kring 1900. Några av dem finns angivna i den avslutande litteraturförteckningen – och de kan lånas via Mälarhöjdsbiblioteket i skolan. Nästan alla redogörelser är memoarer och speglar en mycket idyllisk miljö med ett flitigt umgängesliv, vita linnekostymer och punsch i syrenbersåerna, tunna bomullsklänningar och krocketspel.
En förutsättning för all denna verksamhet var goda sjöförbindelser. 1860-talets små slupar ersattes efterhand med stora passagerarångare av klassisk skärgårdsbåtstyp. Den populäraste och mest kända hette "Sjöfröken" och andra var "Sirén" och "Tessin". Inne i Stockholm utgick de från kajen nedanför det dåvarande riksdagshuset på Riddarholmen: På sin väg till slutstationen i Fittja anlöpte de hela sex bryggor i det område vi idag kallar Mälarhöjden: två vid Klubben, en nedanför dagens Skoflikargränd, därefter vid vår nutida brygga, sedan på udden vid Pettersberg och slutligen nedanför Lyran. Det säger en del om hur pass besvärligt det var att frakta tyngre gods på landbacken vid denna tid! En viss föreställning om hur trakten då tedde sig kan man faktiskt få genom att ta drottningholmsbåten och kliva av vid Kungshatt.
Någon gång kring sekelskiftet uppfördes ett hus som tillhörde de mest omtalade av alla byggnader längs sjön, nämligen den s k Ekorrvillan. Namnet berodde på att den överst på taket ståtade med en egen liten paviljong som innehöll en gipsekorre i jätteformat. Dessutom var husets fyra takhörn försedda med stora silhuetter likaså med ekorrar som motiv. Den övre delen av detta mycket annorlunda hus hade från början stått på den berömda Stockholmsutställningen 1897. Där fungerade det som en större kiosk som sålde dietmedel, antiseptiska produkter och toalettartiklar från den tekniska fabriken "Röda Korset". Och dess symbol var just en ekorre.
Bild - "Sjöfröken" på ett vykort från ca 1910.
Drev på för första skolan
Så sakteliga började bebyggelsen emellertid också få ett inslag av året-om-boende. Sådana hade förstås funnits sedan gammalt vid de få jordbruken i trakten men tillkomsten av två större arbetsplatser i områdets ytterkanter medverkade till att ändra på bilden. Dels gällde det Sätra varv - mitt för Kungshatt - som anlades mot slutet av 1870-talet där som mest ca 40 personer var sysselsatta med att bygga träpråmar. Dels rörde det sig om Olsson & Rosenlund som 1894 köpte Hägerstens gård och uppförde en ångsåg i Hägerstenshamnen. Efterhand tog företaget också upp andra verksamheter; bl a tegelbruk och en hyvlerifabrik.
Sommartid hade företaget bortåt 200 anställda, av vilka flertalet hystes in i tre stora hyreskaserner, där idag Gösta Ekmans väg ligger. Därmed började det också finnas en hel del barn i trakten och därför behövdes skolor. Från början hade undervisning meddelats i en mycket primitiv lokal i ett av husen vid Slättens gård. Den ersattes 1886 med en nybyggt hus som låg i kanten av vad som idag är Sätra idrottsplats och kallades Sätraskolan.
Det var i denna miljö - alltså en rätt avlägsen förstad till Stockholm, vilken framför allt blommade upp sommartid - som en besjälad skara den 4 augusti 1901 stiftade Fridhems Villaägareförening. Stadgarnas första paragraf angav att föreningen skulle ha till ändamål att "genom sammanslutning av intresserade villaägare inom Fridhems och angränsande område vidtaga praktiska åtgärder för detta områdes praktiska och sunda utveckling". Ordföranden under de första tio åren hette Gustav Lindberg och årsavgiften fastställdes till en krona men höjdes redan efter några år till två. Bland medlemmarna uttaxerades dessutom ytterligare slantar - vars storlek varierade med tomtstorleken - för inköp av grus. Med gemensamma ansträngningar spred sedan medlemmarna gruset för att hålla det lokala vägnätet i hyggligt skick.
Den unga föreningen började sin verksamhet 1902 och tog raskt olika initiativ. Bl a var den en ivrig tillskyndare vid tillkomsten av den lilla röda träskola som alltjämt gör god tjänst i Mälarhöjdens oavbrutet växande lilla "skolstad". De första spadtagen togs - d v s inledningsvis fick man faktiskt spränga bort berg! - på försommaren 1904. Marken byggnaden stod på hade donerats av Nils Sandberg, ägare till den närliggande Johannisdals gård, varför skolan från början hette just Johannisdals Folkskola. Den gamla Sätraskolan gjorde tjänst ytterligare tjugofem år för de yngsta årgångarna eller "småskolan" som det då hette.
Kommitté ledde till spårväg
En av föreningens allra största satsningar avsåg att få till stånd en spårvägsförbindelse med Stockholm. Början gjordes redan hösten 1904 då en av föreningens stora eldsjälar; boktryckaren G. Walfrid Wilhelmsson, föreslog att man skulle tillsätta en kommitté med uppdrag att "snarast vidtaga de förberedande åtgärder vilka kunna leda till nödiga undersökningar och dispositioner för byggandet av elektrisk spårväg från Stockholm till Fridhems villasamhälle". Därmed var bollen i rullning. En mängd sammanträden och konferenser följde. Ett lyckokast var att man lyckades engagera grosshandlare Axel Rosenlund.
I maj påföljande år gjorde ASEA den första stakningen av den banan och i juli 1909 hölls den konstituerande bolagsstämman med det nya spårvagnsbolaget som fick namnet Södra Förstadsbanan. Wilhelmsson blev sekreterare i styrelsen som i övrigt bestod av företrädare för de fastighetsbolag som vid denna tid höll på att projektera "stenstäderna" i Aspudden och Tellusborg (det vi idag kallar Midsommarkransen). 1911 kunde så banans första del tas i bruk. Den sträckte sig dock inte längre än till Hägerstens gård i nuvarande Axelsberg. Först efter en jätteinsats av tre styrelsemedlemmar i villaägareföreningen lyckades man få fram det nödvändiga ytterligare aktiekapitalet om 30 000 kr. Och onsdagen den 1 maj 1913 invigdes sista sträckan fram till Fridhems Villastad, vars innevånarantal då f ö hade stigit till ca 800 personer.
Vid den festligt smyckade ändhållsplatsen möttes vagnen med jubel och hurrarop. Wilhelmsson hade nu övertagit posten som föreningens ordförande och kunde framföra befolkningens varma välkomstönskning. Avgiften för enkel resa var 15 öre, vilket vid köp av rabattkuponger sänktes till 10. Än så länge kunde dock de sjöväga förbindelserna bjuda konkurrens. Fram till 1915 gick nämligen spårvägen bara till Liljeholmen varefter resenärerna fick promenera via den låga flottbron över sundet bort till Hornstull.
Spårvägens dragning ända fram till vårt område räddades 1912 genom dessa tre medlemmar i villaägareföreningens styrelse; fr v P. Lundahl, J.A. Liljeroth och C.E. Öberg.
Namnet Mälarhöjden
Frågan är ändå om inte föreningens allra viktigaste insats under denna tid bestod i att få enighet om ett definitivt namn på trakten. I midsommartid 1912 utgavs ett lokalt annonsblad av vars underrubrik framgick att man ville nå läsare i "Fridhem-Johannisdal-Petersberg-Jakobsberg etc." Det fanns helt enkelt ännu inget av alla accepterat geografiskt namn på området. Dessutom klagade brevbärarna att många slarvade med den officiella postadressen till området. I stället för Fridhems Villastad skrev de bara Fridhem - och orter med det namnet fanns det hundratals av i landet?
Fast nu hade faktiskt lösningen på problemet redan varit på gång några år. När villaägareföreningen fyllde 25 år utgavs en jubileumsskrift där Wilhelmsson själv beskrev hur det hela gick till. Vid ett möte 1909 i Sandbergs villa Emilsberg - belägen mellan änden av den nuvarande Backebogatan och Pettersbergsvägen - hade man som vanligt ältat tankar om nya namn på samhället men utan resultat.
"Då kom det förlösande ordet från fru Emma Hedin, husfru i det sandbergska hemmet. Logiskt och konsekvent resonerade hon sig fram på klara premisser: Främst bör namnet innesluta erinran om vår dyrkade, underbara Mälaren, som ger behag och tjusning vid resorna till och från: vidare bör det ge mottagliga sinnen angenäma impulser, med tanken ledd till landskapets herrliga vyer från vexlande utsiktspunkter - terrängens karaktär av höjdplatå, - alltså: "Mälarhöjden" är namnet! Det blev gillande och jubel, vin på bordet och den första skålen för Mälarhöjden och dess innevånares välgång och lycka höjdes med den särskilda honnören för namngiverskan att väl hade hennes nära frände, vår frejdade "farende Sven" på sina färder genom öknar och palmlunder präglat månget till härledning otvivelaktigt välfunnet namn, men säkerligen aldrig något så välkommet och lyckat, med en lyftning och klang som Mälarhöjden". Emmas omtalade släkting var givetvis den på sin tid mycket välkände forskningsresanden Sven Hedin.
Det nya namnet blev accepterat på rekordfart. En lustig detalj är att frontskylten på premiärspårvagnen angav att den gick till Fridhem samtidigt som den präktiga, nyuppförda hållplatsbyggnaden ståtade med namnet Mälarhöjden! Slutgiltigt fastställt får det anses ha blivit när Postverket bestämde att detta namn skulle vara områdets adress fr o m årsskiftet 1913-14.
Fest för brandspruta
Vid samma tid (1913) inkorporerades hela det gamla Brännkyrka – i vilket vårt område ingick – med Stockholms stad. Den övertog därmed mycket av det ansvar för den yttre miljön som föreningen dessförinnan sökt möta. Kan detta möjligen vara förklaringen till att föreningen kort före detta "maktskifte" gjorde mycket stora ansträngningar för att få till stånd en ordnad utomhusbelysning längs de viktigaste vägarna i samhället. Man skaffade ett antal "Luxlampor" som sattes upp från ångbåtsbryggan "ända till villa Solhem" vid nuvarande Mälarhöjdsvägen – och slapp rimligen sedan kostnaden för deras drift?
Bild - Vid sommarfesten 1912 samlades medel in till en brandspruta. Dessa båda grabbar gjorde reklam för den goda saken.
Men för föreningen fanns åtskilliga andra uppgifter. Bl a ordnades ansträngningar för att skaffa en brandspruta till området. 1912 arrangerades en stor midsommarfest vars syfte just var att klara finansieringen av sprutan. Flera initiativ togs vidare för att få till stånd en ny överbyggnad till Bellmanskällan, sedan den gamla fallit för tidens tand. Ett återkommande inslag var också diskussioner med ångbåtsbolaget om biljettpriserna. Vid bryggan nedanför Skoflikargränd lät föreningen dessutom uppföra en kur för dem som väntade på båten. Även på den tiden förekom det regniga somrar.
Spårvägens ankomst medförde att Mälarhöjden började ändra karaktär i och med att allt fler människor kunde bo permanent här. Det första världskriget satte dock många käppar i hjulen för den dittills så snabba utvecklingen av samhället. Mälarhöjdens innevånarantal ökade inte längre nämnvärt. Dyrtiden och matbristen gjorde att människorna hade annat att tänka på än att uppföra nya egna hus, alldeles oberoende av om det var året-om-bostäder eller sommarhus.
Så mycket bättre fart blev det när tiderna normaliserades efter den stora världsbranden. Under 1920-talets sju första år nästan femdubblades innevånarantalet i området; 1927 nådde det 7 843. Denna exceptionella tillväxt förutsatte givetvis en febril nybyggnadsverksamhet. Bakom den låg främst två större byggbolag: dels det redan nämnda Olsson & Rosenlund, dels Fastighets AB Mälarhöjden som 1918 köpt stora markområden från Nils Sandbergs dödsbo. Det förstnämnda företaget sålde både mark och byggnadsmateriel till egnahemsbyggare och medverkade dessutom vid finansieringen. AB Mälarhöjden byggde i egen regi och i mycket högt tempo. Många av företagets hus kom senare att avslöjas som riktiga fuskbyggen – men fort gick det!
Ny inriktning på verksamheten Sammantaget betydde detta att villaägareföreningens verksamhet på 1920-talet fick en annan inriktning. I betydande omfattning gick den ut på att bearbeta de kommunala myndigheterna i olika avseenden. Särskilt viktigt i sammanhanget var kravet på en stadsplaneläggning av området. Den var i realiteten en direkt förutsättning för den snabba utbyggnaden eftersom den innebar att man äntligen klarade ut vad som gällde för elförsörjning, vatten- och avloppssystem, utläggning av mark på vägar och parkområden mm.
Därför gjorde föreningen den 31 mars 1920 en framställning i ärendet till stadens myndigheter. Ingenting hände dock utan i stället kallade man till ett mycket välbesökt möte i folkskolan den 3 april 1921. Under stor enighet beslöts då att avlåta en skarp resolution med krav på omedelbara åtgärder. Efter mangling i olika kommunala instanser godkändes så äntligen den första stadsplanen för Mälarhöjden – den skulle snart följas av ytterligare – av Kungl. Maj:t den 16 september 1923. Detta firades med stora festligheter.
Stadsplanen innebar bl a att gatorna fick egna namn och man kunde börja frångå det tidigare bruket med separata namn på varje hus. I några fall användes f ö gamla villanamn när man bestämde vad gatorna skulle heta. Backebogatan och Edsbergsgränd är exempel på detta, men lustigt nog är båda faktiskt missvisande. Villa Backebo ligger nämligen vid Pettersbergsvägen och Villa Edsberg, där boktryckare Wilhelmsson bodde, finns – åtskilligt ombyggd – vid Tenngjutargränd!
Föreningen tog många initiativ. Ungefär vid samma tid började skolan från 1905 bli alltmer otillräcklig trots att man lät eleverna gå i skift. Föreningen gjorde ett antal framställningar till stadens folkskoledirektion och 1925 stod ytterligare en skolbyggnad – betydligt större – klar. 1920-talet var dessutom en tid då många av områdets – alltjämt i denna dag mycket livskraftiga – lokala organisationer och föreningar tillkom, t ex Mälarhöjdens Idrottsklubb, scoutkåren och båtklubben. Kyrkostiftelsen bildades och kunde efter omfattande insamlingar vid decenniets slut inviga sitt kapell på berget ovanför samhällets centrum. De första initiativen till dessa lokala sammanslutningar togs ofta inom villaägareföreningens ram. Ett exempel är Mälarhöjdens Biblioteks- och Föreläsningsförening som startade 1924 och genom Fastighets AB Mälarhöjden fick lokaler i Johannisdals gård. Sju år senare övertog Stockholms stad ansvaret för verksamheten i och med att stadsbiblioteket fick en filial i skolan.
När Mälarhöjdens Fastighetsägareförening – som den vid det laget hette – firade sitt 25-årsjubileum 1927 kunde de ansvariga därför se tillbaka på insatserna med en uppenbar och berättigad stolthet. Som denna artikel konstaterade inledningsvis hade föreningen spelat en helt avgörande roll i Mälarhöjdens snabba utveckling från ett sommarparadis för innerstadsbor till ett etablerat förortssamhälle med egen profil och rikt inre liv.'
Text: Bo G Hall